Hörneå bys hemsida www.becken.se
Rallarungens bekännelser!
Att växa upp som barn till vattenrallare
- en berättelse av Tord Fröling
Del 5
Efter avhoppet från realskolan i Lycksele sökte jag en yrkeskurs i svetsning i AMS regi nere i Rundvik. Där lärde jag mig ngt jag har nytta av än idag. Gassvetsning, lödning, hårdlödning och pinnsvetsning på alla sätt. Något jag sedan arbetade med några år. I Rundvik hamnade jag också i ett tufft gäng. Vi bodde på "mässen" och där spelade vi Poker, tävlade i boxning, raggade tjejer och hade mycket skoj. På Rundviksgården var det boxningstävlingar då och då och på fiket nedanför spelade vi Cliff Richard på Jukeboxen och fikade på kvällarna.
Efter svetskursen hade familjen flyttat tillbaka till Umeå igen och skaffat lägenhet på både Timotejvägen och sedan Näckrosvägen på Västerslätt. Pappa jobbade i Stornorrfors igen. Jag var då 18 år och nyutbildad svetsare. Jag använde mest hemmet som sov- och omklädningplats och var mest ute på äventyr på all fritid.
Det var lätt att få jobb på den tiden. Mamma pekade ut mot en verkstad på andra sidan åkern. Gå och sök jobb där sa hon. Jag gick rakt över åkern till Modigs Verkstäder som jag såg från köksfönstret och naturligtvis fick jag jobb på en gång. Där svettades jag i tre månader och slet som en slav för att tjäna så mycket jag kunde. Allt arbete utfördes på ackord. Problemet visade sig vara en fd Rustmästare som (miss)skötte löneuträkningarna. Jag gängade bult, svetsade låspinnar till traktorer , inredning till ladugårdar mm. Lön fick man var fjortonde dag, men när lönen kom var det alltid fel. Den falske "jäveln" ändrade på ackordspriset varje gång och jag fick på så sätt alldeles för låg lön, VARJE gång. Facket hade man inte hunnit få kontakt med ännu.
Efter tre månader tog jag mod till mig och gick in på kontoret och frågade varför jag fick för låg lön varje gång??? Svaret blev kort o militäriskt."Stå inte här o bråka utan håll truten och ut med dig i verkstan o gör rätt för dig". Redan där grundlades nog min misstänksamma inställning till militärer? Det var första gången i min karriär som jag fick nytta av min verktygslåda ,som jag kvitterat ut. Jag hämtade lådan, öppnade kontorsdörren och kastade in lådan med ett brak , rakt över skrivbordet, så att Rustmästaren fick kasta sig undan. "Du kan tillverka dina prylar själv i fortsättningen. Jag avgår!”
Jag kom hem , besviken på min nystart i arbetslivet men... Det var ju lätt att få jobb på den tiden och mamma pekade på nästa objekt på andra sidan åkern. Gå dit och fråga där sa hon. Där fanns en stor skylt med namnet Bröderna Lindfors på.
Sagt och gjort. Jag tog kepsen i hand och stegade över åkern, in på kontoret på övre våningen och där satt självaste Lindfors, chef och ägare. En liten gubbe i kostym. "Jag söker jobb , kanske det finns något på lagret." "Jovisst, det är bara att börja när som helst. Gå ner och prata med nån av Zingmarkarna."
Det fanns flera av dom där. Trevliga karlar med mycket humor och riktigt starka och flitiga karlar. Dom kom ju från Burträsk vilket medförde att jag fick lära mig en hel del av det äkta Västerbottniska språket som t.ex harta, bortu harta o harta bortu hä och en sinner o mycket annat. Jag har alltid haft lätt för språk, vilket skulle visa sig senare i livet.
Arbetet var stenhårt och tungt. Vi lossade järnvägsvagnar fulla med tunga radiatorer (element), massor av isolering, järn o balkar, eternitrör mm, mm
En av mina tunga uppgifter blev att följa med som hjälplastare på lastbilarna som sändes ut till filialer och järnhandlare i Örträsk, Bygdeå, Ånäset, Bjurholm m.fl
ställen. Däremellan körde vi cement på lastbil och lastade tonvis med 50-kilos säckar från båtar i Holmsund till lagret i magasinet på kajen. Fö det enda magasin som ännu finns kvar där ungdomsverksamhet pågått länge. Varje gång någon ville köpa cement så blev det jag som fick åka med lastbilen och lasta på 100 - 150 säckar. Varje säck vägde 50 kilo på den tiden och det var både dammigt , skitigt och tungt att handlasta ur magasinen.
Skillnaden på Lindfors och Modigs verkstad var den, att det var ordning och reda och rätt lön varje fredag. Tack vare chefen Lindfors som höll i plånboken.
Många år senare släppte han taget om företaget och det spårade ur och gick i konkurs. Jag tror det var när sönerna tog över det hela, om jag inte är fel underrättad.
***
På 50-60 och 70-talet var det inga problem att skaffa sig ett arbete. Det fanns gott om jobb. Det var heller inga större intervjuer och specialföretag med psykologtest och läkarteam som vände ut och in på dig, när du ansökte om ett arbete. På mindre företag var det bara att steppa upp till chefen och fråga rakt på sak. "Har du något jobb som du tror att jag kan utföra?" ”Ja du kan t.ex börja på lagret på måndag”. Ibland kunde man få börja dagen efter.
Jag tänkte berätta om några av mina egna erfarenheter från 60-talet som inte alltid bara var positiva men ofta gick det bra. Det var ju lätt att få nytt jobb igen.
Min bästa kompis Stig Kallin, var sångerskan Eva Dahlgrens morbror. Stig och hans mor skulle flytta ner till Nynäshamn, där Eva Dahlgrens mor redan bodde. Jag hängde med och fick hyra en del av deras lägenhet.
Det var ju lätt att få arbete och vi fick anställning på Nynäs Petroleum där vi jobbade tre-skift. Vi skötte en pumpstation och skiftade oljetankar varefter de fylldes och tömdes i processen. Dagtid renoverade vi vattenkylare, 40 meter upp i kolonnerna och gjorde annat underhållsarbete för att tjäna extra bra.
Efter 6 månaders arbete var det dags för midsommarfest ute på en ö, utanför Trosa, dit vi åkte båt med en ”kompis”.
Tyvärr försvann ”kompisen” (i fyllan och villan) vilket medförde att vi inte kunde komma oss hem med båten, för att ta vid när det var dags för skiftbyte på fabriken. Vi kom hem för sent och blev därefter bryskt uppkallade till kontoret och fick helt enkelt ”sparken”.
Helt rätt, men det var omständigheter som vi inte kunde råda över som ledde fram till detta skamliga avslut. Tur att det ändå var lätt att få nytt jobb på den tiden.
Redan veckan efter hade vi fått nytt jobb på Bröderna Hedlunds rörverkstad i Hammarbyhamnen i Stockholm. Det var skriande efterfrågan på svetsare. Där svetsade vi samman rör (pipelines) som skulle levereras till Ryssland . Ett rör som var sex meter långt skulle sammanfogas med ett fyrametersrör. Vi kröp på knä inne i rören och svetsade medan rören rullade runt. Rören röntgades i svetsfogarna innan de godkändes. Rökigt, fruktansvärt bullrigt och skitigt. Förmodligen ohälsosamt. Inte blev det säkrare av att traversföraren, som oftast luktade sprit, slängde rören mellan väggarna så man fick hålla sig på rejält avstånd för att inte komma under och skadas. Vi pendlade då med bil, en sk "DKW spånkorg" till och från Nynäshamn, 12 mil varje dag, där vi hade bostad och det mesta av lönen gick åt till bensin. Med förfäran ser man ibland på TV, dessa sönderrostade rör ligga uppe på ryska tundran och läcka olja. De har efter många år rostat upp och misskötts av ryssarna. Här finns skrämmande läsning!! http://www.oilspillsolutions.org/contraversialspills.htm
Under tiden i Nynäshamn var vi "raggare". Mina kompisar Stig och Roland, kusiner till Eva Dahlgren, hade jag lärt känna i Umeå och redan här i stan hade vi raggat runt och haft kul innan vi sedan träffades i Nynäs igen. Vi hade ett garage under Eva Dahlgrens föräldrar och på hennes hemsida kan man faktiskt se garaget och den balkong där de då bodde. I deras uthyrningsdel i lägenheten bodde jag sex månader.
I detta garage byggde vi om den Ford 1936 three-window som vi då raggade runt med.
Bilen inköptes för en verktygslåda och 75 spänn!!
Bilen var omodern rent tekniskt, med en V8 - sidventilsmotor. Den bytte vi ut mot en modernare toppventils V8 som var betydligt kraftigare. Bakvagnen hade längsgående fjädrar som på en hästkärra och den bytte vi mot en modernare med bra stötdämpare och spiralfjädrar.
Här kan man se hur den exakt såg ut.
Baktill hade den en svärmorslucka där vi elegant bad brudarna stiga in. Det fanns ett fotsteg baktill som man använde för att komma upp i vagnen. Inga säkerhetsbälten od på den tiden.
När man hade så dyrbart gods bak körde man naturligtvis lugnt och stilla och bara i bra väder.
Framtill var det en soffa för tre personer men om det fordrades övernattning så kunde man lätt ligga raklång bakom dynan och ända bak under svärmorsluckan. Det hände att vi nyttjade det ibland. Ofta raggade vi runt på Ringvägen ute bland klipporna i Nynäshamn och där fanns också ett populärt raggarfik med jukebox och allt.
Vår garagegranne var en grinig typ som inte alls gillade att vi mekade i garaget. Han skällde och kastade glåpord efter oss varje gång han kom ner i garaget. Gud straffade honom ganska hårt en fin söndagsmorgon när han som vanligt kom ner och gnällde. Han var extra grinig denna dag och efter en del bråkande kastade han sig in i sin fina, nästan nya bil och backade ut med en rivstart. Tyvärr hade han i ilskan inte hunnit stänga dörren tillräckligt och dörren högg tag i karmen till garageöppningen med ett våldsamt BRAAK och kras. Dörren vek sig och trängde delvis in i framskärmen på hans fina bil och det blev nog en ganska kostsam historia. Vi vek oss dubbla av någon anledning och dök ner bakom vår Ford för att hålla oss för ....att.? Otur naturligtvis, men somliga får sitt straff omedelbart. Han körde in bilen igen och lämnade den så flera dar innan den försvann, till en verkstad förmodligen.
Ford 1936 mot Volvo Amazon Sport hur kan det gå?
På en av våra provturer med den nypreparerade gamla Forden bar det sig inte bättre än att en annan spoling med en ny Amazon Sport hakade på och ville kappköra. Nynäsvägen mot Stockholm är väl en av Sveriges mest olycksdrabbade vägar, men det visste ju inte vi då.
Volvos nya "sportbil" var snabb och 180 km i tim skulle den klara, men "FÅRRDEN" var inte att leka med. Med sin toppventilare på mer än 300 hkr blev den en överman för Amazonen.
Forden var farlig på det sättet att den inte var avsedd för såå höga farter och dörrarna som öppnades framåt!!! hade lätt att flyga upp. MEN vi var ju tre i bilen. Stig körde, Roland satt i mitten och jag till höger. Farten ökade och vid 180 skakade hela Forden så att man såg hur skärmarna dallrade. Roland i mitten höll med sin hand fast vänster dörr med handtaget och jag höll hårt i höger dörr. Amazonen hängde med ett tag men sen försvann den i rök o damm, när Stig trampade ner gaspedalen i botten. När vi närmade oss Stockholm såg vi inte skymten av någon Amazon längre. Han åkte nog hem och trimmade mera :-) Livsfarlig resa men ingen olycka som tur var, OM nu inte Amazonen kvaddade, men det hörde vi inget om. Var Forden tog vägen skulle jag gärna vilja veta, men den är säkert upphottad och utställningsbil numera.
På raggarstråt en helg i Uppsala.
En helg under våren dök plötsligt en bekant från Umeå upp, med en Ford Customline 1954 som tidigare gått som Taxi i Umeå. Han ville ha privatchaufför eftersom han inte ännu fått sitt körkort. Trots det hade han lyckats få ner bilen till Nynäshamn och söka upp oss. Vi raggade runt i Stockholm , jag som chaffis och resan gick vidare mot Uppsala. Vi var flera i bilen den gången, några som jag inte kände, men som av någon anledning hakat på. Oftast var det bara Stig, Roland och jag, tre hederliga grabbar.
Nu fick jag nytta av vad min pappa lärt mig. Var alltid hederlig och ärlig osv. Vi hade ont om stålar och bensinen tröt. Då kom någon av grabbarna på en idé. Stanna här skrek nån. Jag bromsade in och ut hoppade ett par av grabbarna och gav sig på en kondomautomat som satt på väggen vid en HEA-butik. H E Adamsson-kedjan kanske ni minns. Dom sålde plåster och kondomer mm.
Jag satt vid spakarna, vevade ner rutan och sa till dom att ge faan i automaten och med foten på gasen drog jag iväg några meter och skrek till dom att "JAG LÄMNAR ER HÄR om ni inte släpper den där idén". Sura kom dom lunkande in i bilen igen och resan gick vidare, utan pengar, utan automat, men med hedern i behåll och i vart fall inga poliser efter oss. Nu löste det sig på ett mycket bättre sätt visade det sig snart. Vi kopplade på vår charm istället :-)
Där raggade vi runt ett tag och träffade snart vid torget, några söta och trevliga tjejer från Uppsala som hade mycket mera i veckopeng än vi nånsin lyckades tjäna på våra arbeten. Deras föräldrar var bortresta och deras sommarstuga stod också till vårt förfogande. Tjejerna tankade och försåg oss med mat, sprit, öl och kärlek så det räckte. Vissa ungdomar får mer veckopeng än andra lärde jag mig den helgen. Överflöd av allt skulle man kunna kalla det hela. Dom tankade så att vi även kom hem till Nynäshamn igen och kunde intjäna mera bensinpengar. Man kanske var dum som inte besökte Uppsala igen :-)
Del 6 fortsättning följer med nya äventyr
Hörneå 2012 Tord Fröling
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se